No more fucks to give.
”Mia Skäringers No more fucks to give är bland det naknaste, ärligaste och mest smärtsamma jag sett på en scen.”
Ända sedan dinosauriernas tid har männen tagit ordet, styrt och ställt på den här jorden. Nu är det min tur, vår tur, säger Mia Skäringer där hon står på scenen på Halmstad Arena inför över 4000-5000 jublande kvinnor i alla åldrar och en och annan man.
En ensam kvinna i svart på en stor scen som tar bladet ur munnen. Som utan omsvepningar sätter ord på mycket av det som rört sig i mitt huvud den senaste tiden, de senaste åren. Hon sätter ord på vansinnet. Hon sätter ord på det som alla någonstans vet, djupt inom sig, men valt att förtränga. Hon lyfter fram avarterna av det patriarkala samhällsbygget och vad det gjort med oss kvinnor, barnen, naturen och djuren. Och mot männen. Vi kvinnor har försökt att passa in i detta manliga ramverk med en så hjärtskärande envishet att vi nästan tagit död på oss själva i processen. Vi skär oss, bränner ut oss och stressar våra barn så att de tar livet av sig en allt större omfattning.
Mia sätter ord på det som rört sig inom mig. Mina tankar om hur männen styrt i tusentals år, raderat ut den kvinnliga urkraften och hur illa det har gått. Människan som nu bara jagar pengar och i jakten på pengar skändas Moder Jord och vi tar död på våra egna livsbetingelser.
I vår högteknologiska, vetenskapligt och kommersiellt styrda värld där tillväxten är Gud och köpcentrum våra kyrkor har vi glömt det som är viktig, att värna om livet. Vi har skapat en värld där människan inte längre får plats. Vi har skapat en värld där hälften av befolkningen är rädd för den andra hälften, där kvinnor och barn handlas med som varor, där vi använder barn som sexuell underhållning och där män, för det är män som gör detta, stjäl ägg ur fågelbon och gömmer dem i lönnrum i sina hus (galet – läs Tomas Bannerheds Lugnet) . Alla dessa avarter som kommer ur mänsklig frustration över detta patriarkala bygge som gått så fel. Men som nu knakar i fogarna.
Se er omkring. Vi har en jord som är lika våldtagen och misshandlad som vi kvinnor. Och våra barn.
Mia Skäringer sätter ord på det här, på sitt sätt, med sina berättelser, sin humor och hon gör det med sårbarheten och ilskan blottad. Hon står där på scenen med hjärtat bultande utanpå kroppen. Hon vågar prata om kåthet, ångest och hon vågar utmana manliga ”genier” som Ingmar Bergman och Micke Persbrandt. Hon våga vända upp och ner på begreppen och göra det synliga synligt. Hon har gått igenom tillräckligt mycket i sitt liv när det gäller övergrepp, kränkningar och anpassning. Och hon vet att hennes erfarenheter också är våra erfarenheter och hon delar dem osminkat. No more fucks to give.
Mia Skäringer står ”naken” på en scen och sjunger ut sin kraft, hon sjunger ur sina sår för det är också där i djupet som kraften sitter. Vår kvinnokraft som det nu är dags att likt Mia ta i anspråk, på vårt sätt, med våra talanger oavsett om det handlar om att odla grönkål eller ta hand om de gamla.
Mia Skäringen på scen i svart. Så otroligt vacker och rolig. 4000-5000 kvinnor och några män som vrider sig i skratt åt Gulletussan och Tabita. Med skratten fastnar i bröstet som en stor svart klump, för vi känner igen oss. Och vi förstår vad hon pratar om.
Mia Skäringer bjuder på stor komik där smärtan får ta humorns röst. Det är hennes sätt att tala om, det vi måste tala om för att få till en förändring. Vi måste tala om obalansen mellan det manliga och kvinnliga, den obalans som nu gör att vi håller på att driva den mänskliga existensen mot sin egen undergång.
Vi måste alla, likt Mia, ta bladet ur munnen och våga tala om det vi ser med våra egna ögon. Vi ser övergrepp på jorden, djuren, kvinnorna, barnen och det är inte längre en framkomlig väg. Vi måste göra på ett annat sätt nu. Fostra våra pojkar, oss själva och männen på ett annat sätt. Vi måste börja om från 0 och fatta hållbara beslut som är bra för människan, djuren och naturen. Bra för alla, för männen också. För det kan vi väl ändå alla vara överens om: Det samhälle som vi nu har skapat – det är inte bra för någon.
Mia Skäringers No more fucks to give är det naknaste, ärligaste och mest smärtsamma jag sett på en scen. Hon fyller mig och alla de omkring mig med kraft. Den tar plats och fyller hela Halmstad arena.
Det är dags nu att lyfta fram den där kvinnliga urkraften, den som med självklar tydlighet ser vad som måste göras.
No more fucks to give.