Just nu plockar jag mest fimpar och snuskuddar. Några picknickrester, ett kvarglömt cyklop på väg att blåsa i havet, en bajspåse tappad från ett koppel.
Jag förundras över den omedvetenhet som gör att man slänger en fimp i ett naturreservat där det går ston med sina föl… Tro inte att jag ser allt det vackra också. Allt det vi får gratis i överflöd; hundratals måsar som guppar på vågorna, solen som glittrar i vattnet. En klok vän sa en gång: Om du är ledsen, simma i solglitter. Mångglitter går säkert lika bra.
Här kommer min flannöressä. Den jag fick det fina Snöfågelpriset för.
I några månader gick jag bara förbi, tänkte att någon myndighet eller miljögrupp skulle plocka upp skräpet där bland stenar, rosen- och enbusksnår. En plastpåse som fladdrade i vinden, ett rött lock, en bit blå fiskelina, en hundbajspåse omsorgsfullt hopknuten. Jag tittade på sälarna som hoppade där ute bland kobbarna. Inte visste jag att sälar hoppar som delfiner och solen som glänste i våt päls. En dag började jag plocka; en snuskudde, en fimp, en kapsyl, en petflaska från Polen, ett Dajmpapper, en flippflopptoffla, en halv keps och frigolitbitar. Först fyllde jag fickorna, sedan en av mina bajspåsar och nu har jag alltid en plastpåse från livsmedelsbutiken i fickan. Jag städar stränderna under mina hundpromenader. Vilken väg jag går beror på vinden. Är det sydöstlig går jag mot syd för att få vinden i ryggen hem, blåser det västligt går jag mot väst av samma anledning. Vissa säger att det är bäst att göra tvärtom, men jag gör som jag tycker är behagligast. På vägen bort följer jag stigen och plockar bara det jag tydligt ser framför fötterna eller vid kanten; en tappad vit pappersnäsduk, en liten uräten chipspåse, apelsinskal som inte hör hemma på min plats på jorden och vars besprutade skal kanske läcker kemiska besprutningsmedel i bäcken där forellen hoppar uppströms och där hägern fiskar och gömmer sig till jag kommer för nära. Då flyger den upp och ropar två gånger. Alltid två gånger och sedan flyger den på breda vingar ut till någon lämplig sten i havet och där står den sen och spanar. Hej på dig, säger jag och går vidare. Jag tror att fåglarna uppskattar att jag städar, för de kan ju inte göra det själva och där jag gör rent ska de sedan häcka och lägga sina ägg. Att städa stränderna nära där jag bor är som att plocka svamp förutom att jag inte kan äta skräpet. Mina ögon har blivit känsliga för det som inte hör hemma bland de runda stenarna, i sanden, i högarna av ruttnande tång och kring strandkålen. Den kan man äta, fast det får man inte för marken för stränderna ligger i ett naturreservat. Men det vet inte skräpet om. Inte de som slängde det heller, verkar det som. Ingen människa skulle väl slänga en blöja annat än av misstag. En blöja full av havsvatten är tung. Att dra upp den ur sanden vid ebb lämnar ett stort hål som snart är borta. Naturen fyller hål av sig självt, med tiden.
Där går hon som plockar skräp, tänker jag att folk tänker, de som ser mig och den där stora svarta hunden. Hon plockar också, min Daisy, och hämtar en badboll utan luft. Som belöning får hon en bit hundgodis. Min belöning är den stora känsla av lugn som plockningspromenaderna ger mig. Jag betalar tillbaka för gåvan att få bo där jag bor, nära havet.
Bäst av allt är att plocka i gryningen för då är jag ensam med fåglarna, sälarna och vattnet. I den tidiga morgonen vilar nattens stillhet ännu kvar och allt är möjligt och allt är evigt. Det är som allra vackrast innan vattenytan krusar sig. Jag vill simma som fiskarna och fåglarna i ett hav utan skräp, det är min stora längtan.